Quantcast
Channel: Elin Grelsson Almestad » könsskillnad
Viewing all articles
Browse latest Browse all 4

I feel real like a man like a woman like a woman like a man

0
0

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.

Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.

Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.

Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Jag har raka höfter, styrketräningsmuskler och fjun på hakan. Jag har erfarenheter som skulle kunna knyta mig samman med en rad män. Jag skulle föredra att betraktas både sexuellt och intellektuellt som människa och jag har en mängd andra erfarenheter, utanför en position som kvinna, av att blir marginaliserad och utsatt. Jag klär mig i skjorta, hängslen, byxor och känner ganska ofta suget av att stoppa in en strumpa i byxans skrev, backslicka det korta håret, få gå så långt som jag känner i all min längtan efter att få vara man.

Var god uppge kön. Kan man få båda? Kan man få allt?

Kalla det en narcissistisk hunger, kalla det vad ni vill, men jag vill vara allt och jag känner mig instängd och tillskuren i någonting annat. Jag har ingen längtan efter att byta kön, jag vill inte vara ett kön.

Var god uppge kön. Jag vill inte uppge något av dem, men jag älskar dem båda. Det är just därför som jag inte vill uppge ett av dem.

Jag känner mig kränkt ibland. Jag vet, ordet är överanvänt, ni kommer att skratta nu, men det händer att jag känner mig kränkt när människor tar för givet att jag vill definiera mig som kvinna. Ingen har någonsin i hela mitt liv ställt frågan om vilken könsidentitet jag har eller vill ha. Många skrattar åt mig när jag anser att det är väsentligt. För mig är det väsentligt. Jag är varken transsexuell eller intersexuell, men ändå känner jag mig kränkt när mitt behov av att slippa definiera mig som ett kön är någonting som det kan skojas om i kräkkastader mot queerfeminism, hån mot postmodernistiska tankegångar eller skrattande åt begreppet ”hen”.

Var god uppge kön. Var inte så förbannat bråkig nu, du ser ju att hela världen består av män och kvinnor.

Jag är helt på det klara med att en avkönad värld är en utopi. Jag vet också att det är omöjligt att leva utan att positionera sig som ett specifikt kön. Jag återupprepar ständigt era förväntningar på mig att vara kvinna. Jag har lärt mig att sittkissa utan bittra tårar, jag tar mina p-piller och tackar för mig, jag fyller i era förbannade formulär om ni ber mig.

Jag begär inte av er att ni inte ska definiera mig som kvinna eller omformulera er vokabulär av han och hon för mig eller någon annan. Jag vill bara ha ett alternativ.

Var god uppge kön. ”Hen” är mitt svar.

Jag använder det inte själv i vardagstal eller i mina texter. Jag tror heller inte att Lisa Magnusson behöver oroa sig över att det ska få ett särskilt stort genomslag. Personligen och rent språkligt anser jag att det stör i texten när man är ovan. Däremot är det ett viktigt alternativ. Det är ett pronomen att vila i, för alla oss som på något sätt känner att könsbundna pronomen skaver någonstans. Det är en frist där det inte begärs mer av oss än att vi är någon slags människa. Så enkla saker har faktiskt betydelse. Ett extra pronomen, som inte utgör någon större språkomvandlingsprocess mer än att det ger en extra valmöjlighet i beskrivningen av andra människor. Ett ”annat” i enkla formulär så att man kan gå vidare utan att placera sig i en roll. För mig betyder det en hel del, för somliga ännu mer. För fler människor, än vad många tror, är det viktigt.

Var god uppge kön. Det spelar roll, säger ni och rödmarkerar tills jag svarat på frågan. Jag tar mitt ”hen”, min roll som människa, stänger ner formuläret och går vidare på egen hand.


Viewing all articles
Browse latest Browse all 4

Latest Images

Trending Articles





Latest Images